Långt hemifrån


Lämna en kommentar

Kyoto

26-28.10

Kyoto blev ett vimmel av människor för oss efter att ha varit i några mindre städer, och det kändes som att det var ett kaos som mötte oss direkt på Kyotos stora tågstation. Kyoto är Japans förra huvudstad och en av landets mest kända och välbesökta städer, och det gick inte att undvika turister. Alla sevärdheter svämmar över av dem, ibland till den grad att man bara är irriterad över alla människor som trängs runt omkring och står i vägen.

Trots det är Kyoto ändå väl värt ett besök. Det är en gammal stad med gamla traditioner som är bevarade fram till idag, och den undgick nästan helt bombräder under andra världskriget. Om Tokyo är staden man kommer till för att se det moderna Japan och de galna saker som Japan är känt för är det Kyoto man ska besöka för att uppleva det traditionella Japan med dess speciella kultur. Det är en storstad med en blandning av gammalt och nytt, fullt med hundratals år gamla tempel, bevarade äldre kvarter och  små shoppar som säljer traditionella japanska produkter, men även stora moderna shoppingkomplex och hotell. Det verkar som att många japaner klär sig traditionellt då de besöker Kyoto, speciellt tempelområdena, eftersom jag inte sett någon annan stad där man ser så många personer gå klädda i kimono. Överallt vimlade det av kvinnor klädda i färgglada, vackra kimonos och konstfullt uppsatta hår, och även män med kimonos i lite mörkare och dovare färger.

IMG_5923-2

Vårt hostell, Shiori-an, var en liten byggnad i traditionell japansk stil. Det fanns gemensamma sovsalar men vi hade ett privat rum, som visade sig vara mindre privat än vi trodde eftersom väggarna var så papperstunna att man hörde varenda ljud igenom och då grannens dörr öppnades trodde jag någon steg in i vårt rum. Men det var rent och fräscht och personalen pratade väldigt bra engelska, som skön omväxling.

Trots att Kyoto är stort med utspridda sevärdheter är det lätt att ta sig omkring i staden, eftersom det har ett vältäckande och enkelt bussystem som man kommer i princip vart som helst med. Som japansk kollektivtrafik i allmänhet är det dessutom billigt, och åker man mycket på samma dag finns det dagspass som bara kostar ett par euro. Finns metro också, men bussarna duger bra och är billigare.

IMG_6294

På japanska bussar slutar man inte lasta på människor bara för att sätena är fulla.

 

Vi besökte Nijo Castle som är klassad som en nationalklenod. Det är ett envåningsslott i trä från 1600-talet som består främst av mottagnings- och audiensrum, rikligt dekorerade med vägg- och takmålningar och med en vacker port in till slottsgården. Det har ett så kallat nightingale floor eller näktergalsgolv som är monterat så att det knarrar eller ”skriker” när någon går på det, för att varna för eventuella inkräktare. Det var kul några meter men man tröttnade snart på ljudet när det pågick genom alla de sex sammankopplade byggnader som slottet består av. Byggnaden var lite sliten och många väggmålningar var avlägsnade för restaureringar, vilket lämnade kvar en ful bakgrund. Vi hade en audio guide till hjälp för att veta vad vi såg på eftersom det inte fanns några skyltar med information, men bandet var väldigt långtråkigt att lyssna på med en massa årtal och fakta. Finns tydligen en nyare, mer intressant version men den hade inte vi, så jag halvsov genom slottet. Har kanske annars också börjat se tillräckligt av olika japanska slott, hus och byggnader och det här var inte den finaste av dem. Horden av turister vi trängdes med kan också ha inverkat på att vi mest ville bort.

IMG_5674-2 IMG_5686-2IMG_5718-2

Kinkaku-ji eller Golden Pavilion är ett zenbuddhisttempel som på utsidan är täckt med bladguld. Det är placerat i en sjö och det ser väldigt vackert ut  när guldtemplet speglas i sjön undertill. Att det är en av Kyotos mest kända sevärdheter märktes, för runt sjön trängdes så mycket människor att vi inte ens kunde se templet före vi lyckats komma fram till räcket vid sjökanten. För att vara ett tempel var det väldigt fint, men definitivt inte rofyllt. Man fick inte gå in i byggnaden. Längs med en stig finns andra byggnader och i slutet av stigen finns ett tehus och ett öppet tempel, där folk tände rökelser, bad och ringde i klockor genom att dra i tjocka rep. Håcki köpte en ”written oracle” eller en spådom åt mig från en automat. Den spådde mig utmärkt lycka, där mina drömmar går i uppfyllelse bara jag inte är arrogant. Min resedestination är bra för mig, jag ska fortsätta studera, jag är frisk bara jag är trogen, barnafödandet kommer att gå lätt och ett underbart frieri väntar mig fick jag veta. De som fick sämre spådomar än mig skulle binda upp papperslappen på ett snöre så att den inte går i uppfyllelse. En liten japansk flicka blev väldigt till sig när hennes lapp brast när hon försökte knyta den runt bandet, rädd för att den då skulle förverkligas om den inte hålls på plats.

IMG_5783-2 IMG_5828-2 IMG_5842-2 IMG_5846-2

Eftersom Kyoto är fullproppat med tempel och de flesta av Kyotos toppattraktioner är tempel besökte vi ännu två stycken under våra tre dagar där; tusen år gamla Kiyomizu-dera templet som är placerat på foten av ett berg i ett av Kyotos mest välbevarade äldre kvarter och har vacker utsikt över staden, samt shintohelgedomen Fushimi Inari som är ett av Japans kännetecken med sin långa gång av hundratals rödglänsande torii, eller portar. Vid Kiyomizu pågick mycket reparationer då vi var där med byggställningar som täckte byggnaderna, och den berömda utsikten från templets stora veranda (som är ihopbyggd med fogar utan en enda spik) var inte så fin eftersom stora moln och dimma rullade in samtidigt och skymde utsikten för oss. Det började regna kort efteråt. Den långa, starkt lutande vägen som leder upp till templet är på båda sidorna fullproppad med en massa shoppar som säljer souvenirer och sötsaker. De flesta har fina produkter så det var kul att gå där och se, och söka skydd från regnet. Som minne köpte jag och Håcki varsin kimono. De i silke är ganska dyra men bomullskimonos, som används på sommaren eller hemma för att slappa, kan man få ganska billigt. Med tillbehör till (en så kallad obi för kvinnor som knyts runt midjan för att hålla kimonon på plats och en haori eller överrock för män, samt sandaler) blev det ändå rätt dyrt och jag undrar om de någonsin kommer till användning. Men det var kul att testa olika kimonos och det blir en bra souvenir,  och kvinnorna i affären var väldigt hjälpsamma.

IMG_5900-2 IMG_5940-2 IMG_5904-2 IMG_5947-2 IMG_5959-2

Fushimi Inari å sin sida är placerat lite utanför stadens centrum, och även där finns en lite kortare gata med shoppar. Det verkar finnas vid de flesta tempel men är av olika kvalitet. I närheten hittade vi ett kattkafé, där man fick betala för att tillbringa lite tid med kaféets katter samtidigt som man kunde dricka en kopp te eller kaffe. Dit ville Håcki direkt som saknar sina katter där hemma. Katterna hade räddats från hemlöshet och några av dem var lite skygga, men då man viftade omkring med en repstump och hade lite tålamod blev de snart busiga – i synnerhet en liten kattunge. Den ville inte mysa men kunde klättra upp i famnen för att gömma sig från repet, innan den fladdrade lite med rumpan och vildsint attackerade den stackars leksaken. Då Håcki skrapade med handen under mattan hade han snart alla kaféets katter runt sig som alla försökte fånga vad det än var som gömde sig därunder. Vid själva shintotemplet pågick ett uppträdande som verkade vara en skörderit. Några kvinnor och en man spelade olika instrument (flöjt, trummor och koto, ett stort stränginstrument som ligger på marken) och sjöng medan några kvinnor dansade med långsamma rörelser, med en liten sädeskärv i ena handen och en liten skära av trä i den andra. Ibland gjorde de rörelser som för att skära ner säden. Shintoismen är Japans egen religion som bredvid buddhismen är den vanligaste i landet, och många japanska seder och bruk härstammar från den religionen.

IMG_6095-2 IMG_6187 IMG_6140 IMG_6124-2 IMG_6219-2 IMG_6231-2 IMG_6280-2 IMG_6284-2

Gion är Kyotos kanske mest kända område och ett gammalt geishakvarter, som var ett av Japans mest berömda. Tehus där geishor uppträder är fortfarande i bruk och har man tur kan man råka se en geisha i kvarteret, på väg till ett uppträdande. En geishakväll där man får se en geisha sjunga, dansa och spela instrument kostar mycket och är oftast stängd för utomstående. Kyotos geishor kallar sig för geiko och här finns också s.k. maiko, unga flickor som skolar sig till geisha och som finns endast i Kyoto. Förutom gränderna med tehus och gamla hus finns det också moderna områden i Gion med barer, restauranger och affärer.

IMG_5993 IMG_6001-2 IMG_6023 IMG_6511 IMG_6531-2

I Gion gick vi till ett tehus kallat En som riktar sig till turister och som på engelska förklarar vad en teceremoni går ut på. Ceremonin är starkt ritualiserad och man ska bete sig på ett visst sätt och göra saker i rätt ordning – och allt har någon innebörd eller betydelse. Den person som tillreder téet och delar ut det åt gästerna kallas för temästare, och eftersom alla hans rörelser är förutbestämda och han måste göra allt på ett visst sätt (hålla redskapen rätt, vända dem på rätt sätt, se på dem på rätt sätt, flytta på dem i rätt ordning och till rätt ställen) tar det ca tio minuter att göra klar en kopp. Den tillreds framför gästerna sittandes på golvet. Alla sitter tysta förutom temästaren och hedersgästen som pratar med varandra, om rätt samtalsämnen förstås. Vi testade laga vår egen kopp med matcha, grönt te i pulverform, med en sorts bambuvispel, både för att veta hur det görs och för att vi inte hade tid att vänta i tio minuter på varje kopp. Téet serveras med en liten sötsak som äts först eftersom téet inte är sötat, sedan hålls koppen på ett skilt sätt, studeras för att visa beundran inför den fina koppen, vrids medsols ett halvt varv och sedan töms den i 3,5 klunk. Den sista klunken sörplas för att visa uppskattning. Därtill ska man sitta på golvet i rätt ställning (med benen ihopvikta under kroppen), men det slapp vi göra eftersom det blir grymt obekvämt efter några minuter för den som inte är van. Jag testade på det under en enkel teceremoni i Kanazawa och jag trodde jag skulle dö efter några minuter och kunde inte sitta still. Knappast gjorde det så mycket, efter den här ”lektionen” vet jag ju att jag gjorde allt annat fel ändå. Yngre generationen japaner känner ofta inte heller till ceremonin eftersom de till skillnad från den äldre inte lär sig den längre.

IMG_6003-2 IMG_6007-2 IMG_6013

I Gion testade jag på att klä ut mig till en maiko, lärlingsgeisha. Det är ett företag som heter Maica som sminkar, lagar håret och lånar ut kläder så att man ser ut som en maiko, mot en ganska dyr betalning. Man kan också klä ut sig till geisha, vilket jag hade tänkt, men maiko har finare kimonos med granna färger medan geisha mest använder svart, så jag ändrade mig. Vi tog ett paket där jag är maiko och Håcki är maikos pojkvän, vilket innebär att han också får en kimono. I paketet ingick några studiofoton, en timmes möjlighet att ta egna foton inomhus och 45 minuters vandring utomhus med utstyrseln på. Jag tyckte om att bli iordningställd. Först fick jag välja en kimono bland en vacker samling och hittade en röd som jag tyckte om. Därefter blev jag sminkad med vitt ansikte, röda läppar och lite rött och svart kring ögonen, och fick en svart peruk med hårprydnader på mig. Maiko har egentligen bara en halvperuk som bakas in i det riktiga håret men eftersom jag är blond hade det sett lite roligt ut, så jag fick helperuk. Till sist blev jag påklädd i flera lager som gjorde mig ganska otymplig, och med en massa saker lindade runt min midja. Under kimonon hade jag till och med en stor handduk runt midjan, antagligen för att ge stöd. Jag vet inte hur många lager kläder jag hade på mig eller hur många band som knöts runt mig, men till slut var jag färdig och resultatet var åtknutet och gav en rak hållning. Jag var nöjd med resultatet och tyckte det hela var kul, men när jag sedan träffade Håcki var han väldigt missnöjd för egen del. Han hade inte fått välja kimono och hade en brun enfärgad som han tyckte var ful, och han tyckte att han fått betala mycket pengar för en enkel kimono. Jag som var ordentligt uppfixad hade nog fått en bättre upplevelse, och fokus var hela tiden på mig. När vi tog studiofotona var tre av fyra på bara mig medan ett var på oss båda. Före varje foto fick jag noggranna instruktioner om hur jag skulle stå och posera, hur jag skulle ha huvudet och vad jag skulle ha i händerna, och jag var ibland vriden på ganska obekväma sätt. Håcki däremot slängdes bara in och fick göra vad han ville, och det syns på hans enda foto hur obekväm han är. Inomhus fick vi ta egna foton i två olika utrymmen (fotona nedan är alla egna) och då vi skulle gå utomhus blev vi åtföljda av en anställd som visade oss runt en på förhand bestämd rutt. Vi stannade nu och då och hon tog foton av oss, och även andra turister stannade upp och pekade och fotade oss då vi kom. Vi hade traditionella sandaler av trä på oss. Stackars Håcki som från tidigare var missnöjd fick höra att skorna är ”one size only” och fick tränga alldeles för små skor på sina stora fötter, vilket både var obekvämt och omöjligt att gå med. Han stapplade fram på gatorna och såg ganska rolig ut, fast för honom var det bara pinsamt och förstörde det sista av upplevelsen för honom. Idag kan vi skratta åt det och när vi ser på fotona tycker vi båda att det var en rolig (om än super turistig) grej att göra, men då var han inte alls glad.

IMG_6326-2 IMG_6351-2 IMG_6386-2 IMG_6433-2 IMG_6455-2 IMG_6458-2 IMG_6503-2

I Kyoto träffade vi en japan och hans amerikanska kompis (som bodde och jobbade i Japan och pratade flytande japanska) och de tog en kväll med oss till en sushirestaurang där all mat serverades på ett rullband som gick genom hela restaurangen. Man kan beställa vad man vill ha via en pekskärm vid bordet så kommer det så småningom rullandes på bandet, och därtill får man ta vad man vill från rullbandet (förutom sådant som är beställt). När man är färdig kallar man på en servitör som räknar alla fat som finns på bordet. Faten har olika färg som visar vad maten ovanpå dem kostat, så det är lätt att räkna ihop slutsumman, få ett kvitto och gå till kassan och betala. Sushin var jätte god och fanns i stor variation, med fisk, räkor, bläckfisk och kött som var antingen rå eller tillredd. Sushi med köttbullar på var rätt underligt och dessutom inte så gott. Till och med Håcki som var skeptisk till sushi efter första försöket i Tokyo älskade sushin (antagligen lika mycket för smaken som för rullbandet) och det var en stor hög med fat på vårt bord efteråt. Den hade jag förstås i golvet så det rullade vita och gula plasttallrikar överallt som hjälpsamma små japaner hjälpte mig att plocka upp.

IMG_6043-2 IMG_6044 IMG_6048

Det finns mycket att göra i Kyoto förutom att gå i tempel, men det är en stad som kräver många dagar och vi hade för några på oss. Jag hade velat gå en kurs i japansk matlagning (Kyoto är känd för sin goda mat) men det hann vi inte med, och mycket annat fick vi också välja bort på grund av tidsbrist. Kyoto hörde trots människohavet till våra favoriter i Japan och är lite av ett måste för den som reser runt i landet.